Våren 2019 började DRW sitt samarbete med Länsstyrelsen Stockholm och deltog den 4e mars 2019 i referensgruppsmöte med civilsamhället – om nyanländas bosättning och bostadssituation.
Länsstyrelsens uppdrag är att verka för att det finns beredskap och kapacitet för mottagande av samtliga nyanlända, samt verka för regional samverkan och för att behovet av bostäder tillgodoses. Länsstyrelsens Elin Blomberg arbetar med frågor som rör samordning och samverkan kring nyanlända flyktingars bosättning och är kontaktperson tillsammans med Annelie Rostedt för arbetet med att ta fram ett kunskaps- och analysunderlag om bostadssituationen för nyanlända individer och familjer.
Underlaget är tänkt att utgå från en enkät till kommunerna samt bearbetning och analys av statistik. Slutligen kompletteras underlaget med nyanländas egna perspektiv, berättelser och erfarenheter av bostadsmarknaden och bostadssituationen i länet samt intresseorganisationer och civila samhällets kunskaper och erfarenheter om nuläget. Det kommer att presenteras officiellt på MR dagarna i november 2019.
Andra organisationer deltog
DRW bjöds in till referensgruppsmötet tillsammans med andra organisationer som kan fungera som en kanal till respektive målgrupp samt bidra till att bredda lägesbilden om bostadssituationen för nyanlända, utifrån de olika verksamheternas kunskap. Andra organisationer som deltog var Stadsmissionen med verksamheten Fadderhem, RFSL Stockholms projekt Newcomers, Sociala Missionen som jobbar med socialt och juridiskt stöd för barn och familjer, samt Röda Korsets avdelning för arbete med ensamkommande.
I regleringsbrevet från 2019 står det att Länsstyrelsen ska ”redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att skapa långsiktighet och hållbarhet i kommunernas mottagande av nyanlända och hur arbetet samordnats med länsstyrelsernas instruktionsenliga uppgift rörande samhällsplanering och hållbartboende (…) samt identifierade framgångsfaktorer och utvecklingsområden i länet för att skapa ökad kvalitet i mottagandet av nyanlända”.
Enligt Länsstyrelseinstruktionen ska arbetet utgå ifrån jämställdhetsperspektiv, mänskliga rättigheter, närmare bestämt integrera följande:
-
- FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) Art. 25
- FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966) Art. 11 (1)
- FN:s konvention om barnets rättigheter (1989) Art. 27
- Europarådets sociala stadga (rev. 1996) Art. 31
- Europeiska pelaren för sociala rättigheter (2017): Social trygghet och social integration Princip 19
- Regeringsformen (1974:152) Kapitel 1, 2 §
Tillgång till boende och sociala insatser borde vara självklara rättigheter
DRW genomförde intervjuer med tio personer som har migrerat till Sverige och har normbrytande funktionalitet. Resultaten visar på att även om kommunen och myndigheterna var involverade i mottagandet från början var stödet som gavs inte utifrån personens egna förutsättningar och behov.
Tillgång till boende och sociala insatser borde vara självklara rättigheter för målgruppen migranter med normbrytande funktionalitet. Emellertid visar vår undersökning att tillgång till trygga och tillgängliga bostäder är långt ifrån att behandlas som en rättighet. Till exempel svarade samtliga tio informanter nej på frågan om de upplevde att de kunde ställa frågor till Migrationsverket angående boendet innan de flyttade. Sju personer svarade nej på frågan om de upplevde att de kunde komma med önskemål eller synpunkter gällande sitt boende och sin boendemiljö till sin kommun. Sju personer svarade nej på frågan om de vet vem de ska vända sig till för stöd om sitt boende.
När det gäller frågan om tillgängligheten i kollektiv transport i sina kommuner svarade sex personer nej på frågan. Enligt svaren på intervjuenkäten framgår att alla tio personer någon gång har vänt sig till sin kommun för att be om hjälp med bostad. På frågan om hur de upplever verksamheten och hjälpen i kommunen svarade två att de fick bra bemötande medan åtta upplevde att de inte fick hjälp och dålig bemötande.
Nio av tio fick hjälp av Migrationsverket med boende under tiden som de var asylsökande. Nio av tio fick sedan hjälp med bostad efter uppehållstillstånd av arbetsförmedlingen genom anvisning till en kommun. En av tio fick ett boende anpassat efter sin eller en familjemedlems normbrytande funktionalitet.
Nio av tio personer tyckte att deras boende inte var tillgängligt utifrån egen normbrytande funktionalitet. Sju personer bodde ett till tre år på korridorboende, två bodde i vanliga lägenheter och en var inneboende. Nio av tio personer tvingades av sin kommun att lämna sitt boende mot sin vilja.
Gällande de psykiska konsekvenserna av otillgänglig och funko-normativ reglering och politik angav fem av tio deltagare att deras mående påverkades negativt av deras boendesituation på grund av otillgänglighet i boendet och tio påverkades av oron om framtiden gällande boende.
Om arbetet i kommunen eller regleringen inte specifikt gör anspråk på ett rättvist/ rättvisare system som ger migranter med normbrytande funktionalitet rätta förutsättningar utifrån en funktionshinderperspektiv med ökad delaktighet kommer segregering och fattigdom att öka. Det är alltså tvärtemot vad som behövs för att kunna etableras och så småningom bidra till samhällsgemenskapen.