Tidöavtalet är namnet på de överenskommelser som den nya svenska Moderatledda regeringen gjort med Sverigedemokraterna (SD) , för att undgå att ha SD i regeringen. Det enskilt viktigaste målet är en kraftigt minskad invandring och en ”förbättrad integration”. Med det menas betydligt högre krav på varje enskild nyanländ, något som riskerar att slå hårt mot nyanlända med funktionsnedsättning.
Här är Mari Siilsalus, jurist på ILI och i DRW – RTA, analys av avtalet:
I den här texten vill jag belysa några aspekter i Tidöavtalet och regeringsförklaringen som berör livssituationen och rättigheter för migranter med funktionsnedsättning. Syftet är att beskriva några av de politiska strategier som presenteras i Tidöavtalet och dess konsekvenser för migranter med funktionsnedsättning utifrån ett rättighetsperspektiv.
Förslag på lagändringar och nya politiska strategier kräver analys. Det måste säkerställas att alla förslag och strategier tas fram med social sammanhållning, mänskliga rättigheter och jämlika villkor för alla som utgångspunkt. Utifrån detta ska det sedan säkerställas att alla förslag bidrar till att på jämlika villkor tillgodose rättigheter för migranter med funktionsnedsättning såsom för alla i samhället. Förslag kring begränsningar och olika slags sanktioner får inte på ett oproportionerligt sätt drabba migranter med funktionsnedsättning.
Social sammanhållning
Det betonas att vikten av säkerhet, energiförsörjning och social sammanhållning måste repareras och stärkas. “Går de sönder på riktigt blir skadorna oöverblickbara” – säger statsministern i sin regeringsförklaring. Jag gläds otroligt mycket åt att social sammanhållning ställs på samma nivå som säkerhet och energiförsörjning som politisk utgångspunkt. Det är sällan mina öron får höra det. Samtidigt introducerar den nya regeringen planer med vissa koncept som är djupt oroväckande utifrån perspektivet för migranter med funktionsnedsättning.
Asylpolitik i gränslandet till EU-rätt
Asylpolitik är ett av de större fokusområdena i Tidöavtalet. Det ska ske ett paradigmskifte i asylmottagandet med utgångspunkt i att skydd för den som flyr konflikt eller kris ska vara tillfällig och i första hand erbjudas till de som flyr Sveriges närområde. “Asyllagstiftningen ska anpassas efter den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten” är målsättningen. Här uttalar sig regeringen rakt upp och ner om att det enskilda målet med den politiska strategin är att dra in rättigheter i asylprocessen så mycket som det går utan att direkt bryta mot de juridiskt bindande kraven i EU-rätt.
Dra in rättigheter tills EU säger stopp
Det finns alltså ingen avsikt att ta fram lösningar som på ett effektivt sätt skulle värna mänskliga rättigheter för personer som söker asyl och samtidigt värna ekonomiska och sociala intressen i det svenska samhället som helhet. Vi ska bara strunta i allting och dra in individernas rättigheter och Sveriges insats i asylpolitiken fram till det internationella rättssystemet säger stopp.
Svenskt mästerskap i restriktiv tolkning av EU-rätt
Att införa Tidöavtalets förslag i svensk asylrätt kommer antagligen vara en omfattande process. Första delen i processen kommer att vara ett storskaligt rättsligt tolkningsprojekt av EU-rätten på områden som berör asylsökandes rättigheter. Detta kommer innefatta regler kring själva asylprocessen men också kring olika aspekter av mänskliga rättigheter som exempelvis social trygghet, socialt stöd och jämlikhet med fokus på asylsökande. Så det kommer även få en avgörande betydelse i att tolka omfattningen och innehåll av rättigheter för asylsökande med funktionsnedsättning.
Det finns olika tolkningsmetoder och strategier som kommer att kunna användas i det tolkningsprojektet och med tanke på den uttalade målsättningen är risken stor att det blir en mycket konservativ och restriktiv tolkning av EU-rätt. När målsättningen är att hitta EU-rättens miniminivåer kommer också de tolkningsmetoder och strategier som väljs, vara de som mest effektivt uppnår det ändamålet.
Bidragsberoende…
Tidöavtalet betonar också vikten av att motverka bidragsberoende. Bidragsberoende beskrivs som ett socialt tillstånd som människor drabbas av varför regeringen måste ta hårdare tag i bidragssystemet för att hjälpa de drabbade till egen försörjning. Migranter och personer utanför arbetsmarknaden nämns specifikt som exempel på personer som löper en risk att drabbas av bidragsberoende.
…en tillgodosedd rätt till ekonomiskt stöd som ett rekvisit för social trygghet och jämlikhet
Utifrån rättighetsperspektivet är rätten till ekonomiskt stöd ett rekvisit för att tillgodose mänskliga rättigheter för att uppnå social trygghet och jämlikhet. Utifrån den synvinkeln kan det som beskrivs som bidragsberoende egentligen vara en tillgodosedd rätt till ekonomiskt stöd för personer som behöver det på grund av hinder i samhällsstrukturerna eller på grund av exempelvis en funktionsnedsättning. Att beskriva situationen för dessa personer som bidragsberoende är djupt nedvärderande.
Det ska ”alltid löna sig bättre att jobba än att leva på bidrag” – säger statsministern. Personer som inte kan arbeta ska alltså aldrig tillgodoses ekonomisk jämlikhet? Istället ska deras verklighet nedvärderas till att vara bidragsberoende och dagligen utsättas för ekonomiska konsekvenser av principen att det ska löna sig bättre att arbeta? “Ingenting motverkar enskilda människors fattigdom, som att ha ett arbete” – ett direkt osant påstående utifrån tanken på alla de som antingen inte kan arbeta alls eller vars möjlighet till arbete i stor utsträckning är begränsad.
Blir politiken i fortsättningen styrd av målsättningen att bekämpa bidragsberoende, kommer det leda till en ytterligare stigmatisering kring frågan om ekonomiskt stöd. För personer som inte kan välja bort sitt behov av ekonomiskt stöd i byte mot egen försörjning kommer inskränkning av rätten till ekonomiskt stöd bara leda till mindre ekonomisk trygghet och jämlikhet och att många knuffas ännu längre bort från samhällsgemenskapen.
Du är välkommen så länge du inte behöver stöd
Hur är det då tänkt att bidragsberoendet ska utrotas? Här är några av Tidöavtalets förslag:
- För att ett arbetstillstånd ska kunna beviljas ska det införas krav på att personen ordnat en heltäckande sjukvårdsförsäkring för första tillståndstiden.
- För svenskt medborgarskap ska det krävas egenförsörjning.
- Rätten till tolk ska begränsas för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap med utgångspunkt i att personen själv förväntas betala för tolktjänsten.
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska skärpas med målsättningen att ingen anhöriginvandrare ska räknas som fattig eller i risk för fattigdom vid ankomst. Kraven ska gälla hela vägen fram till att de anhöriga har uppfyllt kriterier för att räknas som varaktigt egenförsörjande.
- Det ska införas krav på att anhöriginvandrare har ordnat heltäckande sjukvårdsförsäkring för vistelsen i Sverige.
- Det ska tas fram en modell för kvalificering till välfärden som bygger på principen att migranter gradvis kvalificeras för förmåner och bidrag i takt med att man jobbar, betalar skatt och har permanent bosättning i Sverige. Enligt förslaget ska vissa delar av bidragssystemet inte vara tillgängliga förrän personen beviljats medborgarskap.
- Tillgång till välfärden ska också villkoras med ett krav på att aktivt delta i obligatorisk samhällsintroduktion och samhällsorientering.
- Ett bidragstak ska införas med målsättningen att den som kan arbeta aldrig får en större inkomst av bidrag i jämförelse med inkomsten från arbete. Detta ska förstärkas av ett aktivitetskrav på samhällsnyttiga insatser för personer som får försörjningsstöd.
Migranter med funktionsnedsättning
Sammanfattningsvis ska bidragsberoendet bland migranter bekämpas genom att bara de som inte anses behöva stöd och har med sig sin egenförsörjning ska kunna kvalificera sig för rättigheter till bosättning och arbete i Sverige.
Gällande tillgång till bidragssystemet i Sverige, ska det ske i takt med migrantens egen insats i form av arbete, betald skatt och aktiv personlig anpassning in i det svenska samhället.
Om sådana förslag förverkligas skulle migranter med funktionsnedsättning drabbas oproportionerligt hårt, på grund av de strukturella hinder som finns när de ska fullfölja kvalifikationskraven för bidrag. Detta kommer i sin tur leda till att migranter med funktionsnedsättning inte kan bosätta sig eller arbeta i Sverige över huvud taget, eller behöver göra det med påtagligt sämre villkor än andra i samhället.
Rätten till arbete
Samtidigt vill jag lyfta de ambitioner att förstärka rätten till arbete för alla i Sverige som finns i Tidöavtalet. Utifrån rättighetsperspektiv innebär det i praktiken att arbetsmarknaden behöver bli mer inkluderande och tillgänglig på jämlika villkor för att uppnå rätt till arbete för alla.
Detta kan dock inte uppnås genom att inskränka rätten till ekonomiskt stöd. För att skapa en inkluderande arbetsmarknad som är öppen för alla behövs politik utifrån rättighetsperspektiv där rätten till arbete och rätten till ekonomiskt stöd väger lika som rekvisit för social trygghet och jämlikhet, vilket i sin tur är byggstenarna för den sociala sammanhållningen.
Ordning och reda i samhället
Att skapa ordning och reda i olika politiska områden och på olika samhällsnivåer är ett genomgående tema i Tidöavtalet. I sin regeringsförklaring säger statsministern: “Vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration…”. Så migrationspolitiken sätts verkligen i fokus för arbetet för att motverka de ekonomiska och sociala problem som finns i dagens samhälle. Ett sådant påstående, dessutom inte förankrat i verkligheten, inleder direkt från början en politisk strategi med förslag som är djupt oroväckande utifrån situationen för migranter med funktionsnedsättning.
Även när vissa förslag inte nödvändigtvis direkt tagits fram med just migranter med funktionsnedsättning i åtanke, behöver dessa också utvärderas utifrån ett funktionsrättsligt perspektiv. Det är viktigt att säkerställa att de politiska strategier som nämns nedan inte verkställs i form av förslag som oproportionerligt drabbar eller på annat sätt inskränker rättigheter för migranter med funktionsnedsättning.
Invandring
Tidöavtalet formulerades i ett migrationspolitiskt sammanhang där fler och fler som söker sig till Sverige får tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. I synnerhet med hänsyn till asylsökandes situation har Sverige fått hård kritik från UNHCR på grund av att en sådan praxis leder till mer oförutsägbarhet, bristande rättssäkerhet och utanförskap för migranter som aldrig riktigt får möjlighet att landa i sin nya miljö och känna sig trygga i det nya hemmet.
Ännu mindre förutsägbarhet för individen
Trots detta ser jag ingen målsättning i Tidöavtalet att ge migranter mer stabilitet i processerna gällande uppehållstillstånd. Snarare tvärtom. Det blir än mer tydligt att uppehållstillståndet är tillfälligt och det föreslås flera förändringar där tillståndet kan återkallas, antingen på grund av att personen i handling anses missakta befolkningen eller på grund av att personen i stunden inte behöver skydd i Sverige. Härnäst tar jag upp några förslag som har målsättningen att på olika sätt kunna återkalla redan beviljade uppehållstillstånd.
Det föreslås en återinförd möjlighet att utvisa migranter på grund av bristande vandel, (som alltså funnits tidigare men som togs bort 1989). Som delar av innebörden i begreppet bristande vandel nämns bland annat bristande regelefterlevnad, kriminalitet av olika slag, missbruk samt övriga otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.
Det föreslås lagändring som möjliggör att återkalla uppehållstillstånd oavsett på vilken grund den har beviljats när skälen för uppehållstillståndet inte längre föreligger. Detta ska då stärkas med systematiska rutiner efter beviljande av uppehållstillstånd för att upptäcka ändrade förhållanden för individen då uppehållstillståndet kan återkallas.
Utöver detta föreslås också skärpta krav på kunskaper om svenska samhället och kultur som en förutsättning för svenskt medborgarskap.
Migranter med funktionsnedsättning
Dessa förslag kommer innebära mindre rättssäkerhet, mindre förutsägbarhet och mindre stabilitet i processer kring uppehållstillstånd och få långtgående konsekvenser för alla migranter. Utöver den tillfälliga naturen av uppehållstillståndet föreslås strukturer där personen kan bli av med sitt tillstånd mer eller mindre närsomhelst då någonting råkar går fel i deras liv eller om situationen i deras hemland för stunden kanske blir något stabilare.
Dessa förslag löper stor risk för allvarliga inskränkningar av individens mänskliga rättigheter såsom rätten till privat- och familjeliv och social trygghet, i synnerhet för de som bedöms att inte längre behöva skydd som asylsökande eller de som inte uppfyller kraven för medborgarskap. Här ska det också nämnas att formuleringar i Tidöavtalet gällande förslag för regler kring uppehållstillstånd och medborgarskap med stor sannolikhet i realiteten kommer att efterlikna krav på en assimilering, till skillnad mot integrering, det vill säga en total anpassning till ”svensk sätt att leva” – något som kommer att motverka principen om allas lika värde i Sverige.
Vandelskravet
Risken är stor att förslaget om vandelskravet kommer drabba personer med funktionsnedsättning oproportionerligt hårt. Missbruk, vissa slags brister i regelefterlevnad och även det som kan uppfattas som ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet” kan vara kopplade till en persons funktionsnedsättning. Så i det sammanhanget där de förslag i Tidöavtalet som sannolikt kommer att begränsa tillgång till stöd för migranter med funktionsnedsättning, kommer risken för det som uppfattas som bristande vandel att öka. Det i sin tur kommer leda till en oproportionerligt stor risk för utvisning av just migranter med funktionsnedsättning.
Kunskapskravet
Kunskapskravet som en förutsättning för medborgarskap kommer sannolikt också på ett oproportionerligt sätt drabba personer som på grund av funktionsnedsättning och strukturella hinder förhindras att uppfylla kraven. Det är uppenbart att just dessa personer inte kommer åt kunskaperna som krävs för att bli svensk medborgare på grund av exempelvis bristande tillgänglighet eller stöd. Dessutom kan innebörden av vissa slags funktionsnedsättningar vara att en inte kan lära sig exempelvis svenska språket eller fakta om kulturen i Sverige.
I kombination med förslagen om att tillgång till vissa slags bidrag och förmåner bara ska ges bara till medborgare blir kunskapskravet ett moment 22 som leder till att migranter med funktionsnedsättning inte kommer att få tillgång till varken stöd eller medborgarskap.
Arbetskraftsinvandring
I Tidöavtalet föreslås en utredning för att analysera problem kring arbetskraftsinvandring med fokus på lönenivåer samt missbruk och missförhållanden. Avsikten att motverka missförhållanden och missbruk vid arbetskraftsinvandring är i sig bra. Eftersträvan att alla i Sverige har tillgång till en jämlik lönenivå är också bra. Utifrån det ger Tidöavtalet vissa förbättringsförslag kring dold exploatering av arbetskraftsinvandrare samt stärkta sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare och ökat skydd för arbetstagare.
På bekostnad av individens rätt
Samtidigt finns det vissa förslag som är djupt oroväckande utifrån ett rättighetsperspektiv. Exempelvis föreslås det att arbetstillstånd endast ska beviljas för arbete med lönenivå motsvarande medianlönen. Utöver det föreslås att asylsökandes rätt att arbeta ska begränsas.
Förslagen visar en politisk strategi där missförhållanden bekämpas genom att oproportionerligt begränsa rätten till arbete för migranter trots att problemet inte ens ligger hos individen. Att inte bevilja arbetstillstånd eller att asylsökande ges undantag från arbetstillstånd för arbete med lönenivån lägre än motsvarande medianlönen, ändrar inte i sig situationen kring lönenivåer eller missförhållanden på arbetsmarknaden. Att inte bli beviljad arbetstillstånd kan få långtgående konsekvenser för individen trots att det ursprungliga problemet inte åtgärdas.
Migranter med funktionsnedsättning
För migranter med funktionsnedsättning skulle det innebära ännu fler hinder på vägen till arbetsmarknaden. Om det kvarstår ojämlikhet i lönenivåer och missförhållanden på arbetsmarknaden samt om dessutom rätten till arbetstillstånd begränsas eller undantag ges för arbetstillstånd, kommer det i kombination av strukturella hinder för migranter med funktionsnedsättning vara nästan omöjligt att med framgång tackla sig fram till en tillgodosedd rätt till arbete. Kravet på att lönenivån ska motsvara medianlönen för att ett arbetstillstånd ska beviljas är väldigt svårt att uppfylla på grund av strukturella hinder, som är en realitet för migranter med funktionsnedsättning i samhället, inte minst på arbetsmarknaden.
Därför är det viktigt att missförhållanden i arbetskraftsinvandring bekämpas genom strategier riktade mot själva missförhållandena och inte mot att begränsa individens rättigheter. Exempelvis skulle stärkt skydd för arbetstagare och ökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare vid missförhållanden vara åtgärder som kan ge en positiv effekt. Dessa behöver vara inkluderande och användbara också för migranter med funktionsnedsättning. Samtidigt ska rätten till arbete värnas på jämlika villkor för alla. Politiska åtgärder som begränsar rätten till arbete för individen som inte gjort något fel bör inte förekomma.
Väldigt tydligt och bra formulerat! Så bra faktiskt att jag föreslår att detta skickas in till DN debatt (gärna undertecknat av en rad tunga namn inom mänskliga rättigheter etc).