På Disabled Refugees Welcome – Rätten till Arbetes andra Arbetskafé delade många av deltagarna med sig av sina erfarenheter av mötet med svenska myndigheter, framför allt Arbetsförmedlingen.
De är viktigt att berättelserna blir synliga, sade Jamie Bolling, projektledare DRW-RTA och verksamhetsledare på Independent Living Institute, ILI.
– Vi kan ta de här berättelserna och visa myndigheter och beslutsfattare att så här får det inte gå till. Om man inte förstår systemet riskerar man att ramla ut och det går ju inte att leva utan pengar.
I tisdags genomförde Disabled Refugees Welcome – Rätten till Arbete (DRW-RTA) sitt andra Arbetskafé. Runt 10 personer från målgruppen var på plats på kontoret i Farsta och många berättade om sina erfarenheter av möten med svenska myndigheter, bland annat Arbetsförmedlingen.
Mötet med myndigheterna kan ofta vara mycket komplicerat och innebära stora problem blandat med mycket fördomsfullt bemötande.
Tony Zolomyan, rådgivare och fältarbetare i projektet, berättade om tillfället då han för första gången gick till Arbetsförmedlingen och skrev in sig. Han blev erbjuden förtidspension.
– ”Varför då? Vad ska jag med det till? Jag vill jobba!”, sade Tony.
– Det visar verkligen vilka fördomar som finns i systemet, kommenterade Jamie Bolling.
Blev erbjuden jobb som servitris trots kraftig synnedsättning
En kvinna, med mycket kraftig synnedsättning och som bor i Stockholm, berättade att hon hade blivit erbjuden ett jobb som servitris.
– Jag sa ”vad? – ni vet ju att jag är synskadad?” och de svarade ”ja, vi vet, men du kan försöka”. Och inte nog med det – restaurangen låg i Luleå. Jag bor i Stockholm och de ville skicka mig till Luleå för att jobba på restaurang!
”Godmorgon!”
Kvinnan tackade förstås nej. Men i ett avseende kan man ändå säga att hon hade en viss tur som inte blev av med försörjningsstödet på grund av att hon tackade nej, som hänt vissa andra. Jamie Bolling berättade om en av deltagarna i DRW som hade råkat ut för det.
– Han blev också erbjuden ett jobb han rent fysiskt inte skulle kunna utföra och var tvingad att tacka nej till. Men när han gjorde det föll han ur systemet och fick inte längre bo kvar i sin lägenhet, berättade Jamie.
– Blev det samma problem för dig? frågade Jamie.
– Nej, jag pratade med min handläggare och min skola som i sin tur tog kontakt med Arbetsförmedlingen och undrade hur de kunde erbjuda mig ett sådant jobb. När handläggaren bråkade med dem svarade de att ”oj, ja, vi förstår, förlåt, vi skickade fel”.
– ”Godmorgon!”, sa Tony.
Lever nu på försörjningsstöd från socialen
Men kvinnan hade mer att berätta. När hon började gå till Arbetsförmedlingen ville de, trots hennes synnedsättning, inte hjälpa henne att fylla i blanketten för aktivitetsstöd. Det löste sig dock genom att en handläggare utfärdade ett speciellt intyg om att hon skulle slippa. Det gick bra ett par år men plötsligt fick hon inte längre aktivitetsstödet. När hon tog kontakt med Arbetsförmedlingen och frågade varför, svarade de att just den handläggaren som skrivit under intyget hade slutat och därmed fanns ingen underskrift.
– Jag sa ”jag har intyg från er” och han svarade att ”det finns ingen handläggare som har skrivit sitt namn på intyget. Handläggaren har slutat”.
Berättelsen väckte förstämning.
– Det är ju inte ditt fel, sa Tony.
– Nej precis, jag sa det men de sa bara att ”vi tar bort aktivitetsstödet för det är inte förlängt”.
Hon sa att hon pratat med kommunen och att de hade sagt att de inte kunde göra något. Nu lever hon på försörjningsstöd från socialen.
Viktiga berättelser
Jamie tackade avslutningsvis för att deltagarna delat med sig av sina erfarenheter, att berättelserna synliggör allvarliga problem för många människor och det gör det möjligt projektet att driva frågorna politiskt.
– Vi kan ta de här berättelserna och visa myndigheter och beslutsfattare att så här får det inte gå till. Om man inte förstår systemet riskerar man att ramla ut och det går ju inte att leva utan pengar. Det är viktigt att ni delar med er av era historier.