Om man jämför Härnösand med de flesta andra svenska kommuner så har de lyckats ovanligt bra med mottagandet av nyanlända. Ett stort antal, där ibland många med funktionsnedsättning, har exempelvis fått jobb.
Vilka är nycklarna? Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete blev inbjudna på ett studiebesök.
Alona Sapetova, Anita Åkerlund och Mikaela Ödlund tar emot oss på ”Tvätten”. Tvätten är ett tvätteri som tvättar äldrevårdens arbetskläder från hela Härnösands kommun. Alona Sapetova, som flydde från Ukraina för drygt ett år sedan och beskriver sig som helt döv, har ett introduktionsjobb på Tvätten men som för alla andra som kommit från Ukraina och därmed är i Sverige i skydd av EU:s massflyktsdirektiv är anställningen tidsbegränsad fram till mars nästa år. Alona har arbetat på Tvätten sedan september förra året och hon säger att hon trivs mycket bra med arbetet där.
– Jobbet har många moment och varierar. Det är tråkigt när det är samma sak hela tiden, tecknar hon och Anita Åkerlund, arbetsledaren på Tvätten, tolkar åt oss. De talar med varandra på svenskt teckenspråk så Anita har alltså efter hand fått översätta Alonas ukrainska eller ryska tecken till svenska tecken som hon i sin tur fått lära Alona tillbaka. Allt detta utan att Anita har någon formell utbildning i teckenspråk.
– Jag har aldrig gått någon kurs utan lärde mig handalfabetet i tonåren och sedan när jag jobbade med friskvård för lärarna på en skola med döva och hörselskadade fick jag möjligheten att lära mig mera tecken , säger Anita Åkerlund.
Lär sig svenska utan SFI
Men Alona Sapetova berättar samtidigt om en ganska tuff vardag. Förutom att jobba heltid har hon familj med barn i tonåren och hon går i ”skolan” tre kvällar i veckan. Mikael Ödlund, integrationskonsulent på Arbetslivsförvaltningen, Mottagning & integration, förklarar vad skolan är i det här fallet.
– Arbetslivsförvaltningen har anställt en döv kvinna, som jobbat som lärare förut, för att kunna lära ut det svenska teckenspråket tre kvällar i veckan. De från Ukraina och som får skydd av massflyktsdirektivet är ju inte är berättigade till SFI men här i Härnösand får de lära sig svenska på Folkhögskolan istället, men det gäller ju bara de som är hörande. Och då tyckte vi på kommunen att de döva skulle ha samma möjligheter, säger Mikaela Ödlund.
Massflyktsdirektivet
(Direktiv 2001/55/EG eller direktivet om tillfälligt skydd). Ett europeiskt direktiv som reglerar miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer till en eller flera medlemsstater inom Europeiska unionen. Trädde i kraft 2001 och reglerar tillfälligt skydd som alternativ till asyl. Massflyktsdirektivet är bindande för alla Europeiska unionens medlemsstater med Danmark som enda undantag.
Ny lag om jämnt kommunansvar
För att få en jämn fördelning av ansvaret för de skyddsbehövande från Ukraina mellan de svenska kommunerna kom en ny lag den 1 juli 2022. Varje kommun tar emot ett visst antal, ett fördelningstal, utifrån de förutsättningar som finns i kommunen. Kommunen ska erbjuda boende, förskola, och annan social service. Härnösand tilldelades 75 personer. Migrationsverket behåller ansvaret för ekonomin.
En person måste inte flytta till den kommun hen blivit tilldelad utan kan flytta till en annan kommun. Men då flyttas ansvaret för boendet etc. till individen själv.
Flykten från Kiev
Flykten från Kiev var mycket dramatisk. Även Alona Sapetovas man är hörselskadad liksom deras två barn, en flicka och en pojke, 11 och 14 år. Alona berättar att de länge höll sig gömda i källaren i deras hus men när bombardemanget intensifierades bestämde de sig för att fly. Flykten gick genom en skog medan bomberna bokstavligen kreverande runt omkring dem. Anita Åkerlund tolkar Alonas berättelse:
– Vid en gränsövervakning mötte vi ukrainska soldater som undrade: Vad gör ni här? Det är krig! Ni måste gömma er! När militärerna förstod att vi var döva ringde de ”volontärerna” som sedan kom och hjälpte oss därifrån.
Familjen kom till Stockholm där de fick bo två veckor på hotell.
– Vi ville helst stanna i Stockholm för att vi var rädda att bli utflyttade på landet till något ställe där vi riskerade att bli de enda döva. Men vi hade en vän från Ukraina som tog kontakt med Migrationsverket som gjorde att vi fick flytta till Härnösand.
Många döva i Härnösand
Alonas vän visste nämligen att det bor många döva i Härnösand. Viktigaste anledningen till det är troligtvis Kristinaskolan, som är en grundskola för barn med hörselnedsättningar, vilket i sin tur innebär att hela familjer flyttar till Härnösand, berättar Mikaela Ödlund.
– De flesta känner varandra bland annat genom dövföreningen som är mycket aktiv och gör många aktiviteter tillsammans: går på badhuset och åker slalom och skridskor. Många döva från Ukraina har flyttat hit och fått svenska vänner.
De viktigaste nycklarna för att få det att fungera, enligt Sanna och Mikaela:
- Skapa bra samarbete och samverkan med andra myndigheter
- En plats, till exempel ett drop-in, där man kan få hjälp och stöd
- Informationsträffar om hur saker och ting fungerar
- Kommunikation är så klart viktigt
Myndigheterna på samma ställe
Dagen därpå träffar vi Mikaela Ödlund igen, nu tillsammans med hennes kollega Sanna Hellberg, verksamhetsansvarig på Arbetslivsförvaltningen, Mottagning & integration. Vi träffas i arbetsmarknadstorgets lokaler på Köpmannagatan i centrala Härnösand där även arbetsförmedlingen, pensionsmyndigheten, försäkringskassan och skatteverket ligger vägg i vägg med varandra. Om man jämför Härnösand med de flesta andra svenska kommuner så har de lyckats ovanligt bra med mottagandet av nyanlända. Många, inte minst de med funktionsnedsättning, har fått jobb eller praktikplatser. Till exempel har de tagit emot 14 döva från Ukraina varav alla vuxna har fått arbete. Sanna Helleberg berättar att det gick bra redan i mottagandet av den stora vågen av flyktingar från Syrien 2015 och att de då samlade på sig erfarenheter som de kunnat bygga vidare på. En sak som gör det smidigt är just att de har samlat de stora myndigheterna på samma ställe. En annan sak de framhåller är att de har ett drop-in; som har öppet två dagar i veckan, berättar Sanna Hellberg.
– Det är en plats dit alla kan komma och ställa sina frågor. Vi kan hjälpa folk att fixa bankkonton, att deklarera eller dirigera folk vidare till exempel till några av de andra myndigheterna.
Bra kontakt med Migrationsverket
En annan nyckel är en god och tät, nästan daglig, kontakt med Migrationsverket, säger Mikaela Ödlund.
– Vi pratar och hjälper varandra. De vet vilka vi är och tvärtom, så vi vet vilka vi ska kontakta och vi får återkoppling när vi har en fråga. Sedan kanske jag inte tycker att alla beslut som Migrationsverket tar är bra men man kan ju inte bli arg på personen på andra sidan luren för att myndigheten tagit ett beslut som jag tycker är fel.
Hur skapar man en sådan relation?
– Det var i samband med migrationsvågen 2015. Migrationsverket hade ett servicekontor här och dit jag gick ofta och ifrågasatte olika saker, svarar Sanna Hellberg och fortsätter:
– Och så hade de en person som jag var tvungen att samarbeta med mycket för att underlätta varandras arbete. Vår relation har varit löpande med olika ärenden eftersom Härnösand har haft så många asylsökande.
Förankrar besluten med varandra
Sanna Hellberg och Mikaela Ödlund berättar att de å ena sidan har en chef som gett dem förtroende att jobba utan att vara tvungna att förankra alla beslut uppåt i hierarkin, men som å andra sidan alltid varit tillgänglig att ”bolla frågor med”. Däremot har Sanna och Mikaela ett mycket nära samarbete med varandra och att de sällan fattar beslut utan att förankra det tillsammans.
– Vi säger inte ja här och nu utan oftast så ber vi att få återkomma för att kunna prata igenom frågan med varandra. Och under den tiden har vi kanske hunnit förankra svaret med andra. Det är nog en av våra styrkor, säger sanna Hellberg.
Frivilligorganisationer höll på att slitas ut
En mycket värdefull kraft i det här sammanhanget, som Sanna och Mikaela ofta återkommer till, är insatserna från frivilligorganisationerna. Men på kommunen insåg man att organisationernas välvilja höll på att överutnyttjas och att de höll på att mattas ut, berättar Sanna Hellberg. Insikten resulterade i att kommunen avlastade organisationerna och tog över somligt av det som de tidigare skött. Ett exempel är den fortlöpande insamlingen och hanteringen av gåvor från privatpersoner i form av kläder och andra förnödenheter.
– Förut har det varit civilsamhället som dragit det lasset. Men det är en stor och jobbig post och mycket att ta hand om, den ska bemannas och det är mycket som ska sorteras samtidigt som till exempel Röda korset, Rädda barnen och trossamfunden har egna verksamheter att dra runt, så vi bestämde att själva ta hand om det. Det måste ju vara hållbart i längden.
Alltid tillgängliga
Kanske är tillgängligheten är det viktigaste av allt, menar Sanna och Mikaela, alltså tillgängligheten för deras stöd och hjälp till de som behöver det, vilket i sin tur innebär ett flexibelt sätt att se på sina egna arbetstider.
– Vi räknar inte 8 timmars arbetsdag per dag utan vill vara tillgängliga för de som behöver oss, till exempel som att möta någon i en akut kris på stan på kvällstid eller som nu till exempel, då några fått stopp i avloppet en lördag. Då kan vi inte strunta i det och säga ”ring igen på måndag”. Men det är så sällan det händer, säger Mikaela Ödlund.
”Jobbar professionellt”
Det känns onekligen som om Sanna och Mikaela lägger ner själ och hjärta i sina jobb. Och på frågan om engagemanget inte bli för stort och tränger in i privatlivet, svarar de först att det visst kan vara ett hårt jobb och att de ibland får berättelser som kan få dem att känna att ”man bara vill sätta sig ner och grina”. Men Sanna fortsätter:
– Vi jobbar väldigt professionellt och blandar inte ihop jobbet med våra privatliv, det är något vi håller stenhårt på. Vi är till exempel inte med i några föreningar eller hoppar på grejer på stan som vi blir inbjudna till. Vi själva ser de gränserna ganska tydligt.
När vi frågar dem om de är självkritiska på någon punkt, svarar de först samfällt att de fattat många dåliga beslut. Sedan kommer de in på dilemmat om att de 75 personerna som blivit hänvisade till Härnösand innebär ett extra stort ansvar och att det därmed inte kan serva de andra på samma sätt.
– Det känns inte alltid så bra. Men det bygger ju på ett regeringsbeslut, så det är inget vi kan göra något åt, säger Mikaela Ödlund avslutningsvis.