Independent Living Institute (ILI) var en av många organisationer som var på plats på Socialdepartementet när socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall hade bjudit in funktionsrättsrörelsen i förra veckan. Mötet gällde den svenska rapporteringen till FN-kommittén som granskar hur Sverige lever upp till kraven som Funktionsrättskonventionen ställer.
Ordet gick runt det stora bordet och var och en fick möjlighet att i korta ordalag lämna sin organisations viktigaste synpunkter. Efteråt var socialtjänstministern uppenbart berörd av inspelen.
Som ett av de länder som ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen) och därmed förbundit sig att följa den, krävs att regeringen med jämna mellanrum rapporterar till FN om hur det går. Parallellt med detta skrivs också en skuggrapport av civilsamhället – i det här fallet den svenska funktionsrättsrörelsen, samordnad av Funktionsrätt Sverige.
Med anledning av att dessa båda rapporter har skickats till Genève, där FN-kommittén har sitt säte, den här vintern och att socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall (M) snart ska dit på ”förhör” hade ministern bjudit in funktionsrättsrörelsen till ett möte på Socialdepartementet. Syftet var, som det stod i inbjudningen till organisationerna, att ”informera om regeringens arbete och inhämta medskick inför dialogen”.
Förutom en rad tjänstepersoner från Socialdepartementet var också många från andra departement närvarande. Men runt det stora bordet satt framför allt representanter från stora delar av den svenska funktionsrättsrörelsen. Ordet gick runt och var och en tog upp problem som handlade om just deras hjärtefrågor och rapporterade om uppenbara brister i det svenska samhället i jämförelse med de krav som ställs enligt funktionsrättskonventionen.
När turen kom till ILI, som representerades av projektet Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbetes projektledare Tiina Nummi Södergren, tog hon upp ämnet migranter med funktionsnedsättning. Hon sade att ett mycket stort problem, och stick i stäv med funktionsrättskonventionen, är att man måste vara bosatt i Sverige, det vill säga kommunplacerad, för att få möjligheter till en rad mycket basala stöd. Och för att få en kommunplacering krävs att man haft uppehållstillstånd i ett år.
– En migrant med funktionsnedsättning får alltså till exempel inte stöd till försörjning, hjälpmedel, hemtjänst eller ledsagning under hela det första året i Sverige. Utan de basala stöden får man mycket svårt att klara sig, sade Tiina Nummi Södergren och fortsatte:
– Detta gör i sin tur att många inte har tillräckligt med stöd för att på allvar ens kunna börja söka arbete i Sverige, det som vårt projekt handlar om att stödja dem med.
Medan rundan pågick, och inspelen avlöste varandra, lyssnade socialtjänstministern storögt och påfallande engagerat. Hela rundan tog ca. 1 timme och blev en koncentrerad och ganska dyster bild av ett Sverige långt ifrån att leva upp till sitt goda rykte och internationell rätt. När rundan tog slut och ministern fick tillbaka ordet tackade hon och sade hon att hon var tagen av alla inspel.
ILI, i år representerat av projektet Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete (DRW – RTA), har också bidragit till ovan nämnda alternativrapport, alltså civilsamhällets rapport. Den i projektet som arbetat mest med detta är projektets jurist Mari Siilsalu, som vi snart ska intervjua här på hemsidan. Håll utkik efter det!